magister lollo

Alla inlägg den 9 juli 2008

Av magisterlollo - 9 juli 2008 11:16

Så blev man 22 i lördags. Igår firades detta återigen med tårta, denna gång med syrran, Tommy och två hungriga jobbkamrater. Stackars Sofie missade partyt men hon får extra mycket tårta idag på jobbet istället - för ja, det blev tårta över. Presenterna då? Jojo, prupplera från Bengan. Två vattenpistoler och en sån där helikopter från lekplaneten av Sofi. Obs, man måste vara över 3 år för att använda dessa farliga prylar. Men jag har åldern inne minsann. Av syrran och Tommy fick jag en present som mer talar för att man är på väg mot 40-strecket. En jättefin blomma med ett ljus i. Jag sa till syrran att jag gärna ville ha nåt till lägenheten, kanske en blomma, och då fick jag det. Kul, det är roligt med nåt som friskar upp stämningen även om jag har andra blommor också. Men den där blomman är ju speciell!


Gällande lekplaneten-presenterna så visar ju det bara på att jag fortfarande är ett barn. Vilket även blåmärket från Tarzanstigen samt den kommande helgens äventyr på Bodaborg visar. Det känns bra. Dessutom trodde barnen på nybörjarkursen att jag var 17-18 år. Inte snart 22 som läget var just då. Kanske är tur det. Ändå mår jag illa av tanken att det bara är 18 år till jag är 40. När man är 40 då är man ju GAMMAL! Fast 40-åringarna säger ju att de inte känner sig så gamla. Men de ljuger! :) De måste ljuga, så är det bara. Fast några av dem känns ju fortfarande unga i sinnet. Hoppas man själv kommer känna sig så också vid den höga åldern.


Tänk en gång i tiden då var man 14. Var inte det en fantastisk tid. Höglunda skola. Fantastiska lärare. Massa läxor och prov, alla dessa glosor man skulle lära sig. Alla länder och huvudstäder, floder och berg... Alla pronomen och adverb och adjektiv. Varenda vecka dessa glosförhör och kemiska beteckningar-förhör och allt vad det hette. Det var den här rabbelprioden. Allt man lärde sig skulle man kunna rabbla. Rabbla lite gubbar, rabbla lite gummor, rabbla lite länder och städer, matematiken ja. Usch och fy. Man kan svettas för mindre. Engelskan? Uhhh.. Men biologin den var toppen. För att inte tala om SO:n. Kalla kriget, haha. Eller samhällsekonomi. Nog fanns det områden man tyckte mycket om. Men även idrotten och hemkunskapen var ju rolig. Särskilt då man fick baka bullar och fiskgratäng (?!)


Men tänk ändå. På högstadietiden då tänkte man att man var jättestor och man tyckte skolan tog jättemycket tid, för jag la ju ned redan här väldigt mycket tid på skolan. Jag pluggade dygnet runt och lärde mig massor. Älskade verkligen skolan. Man trodde aldrig att högstadietiden skulle ta slut. Och nu så är det över 6 år sedan man slutade högstadiet och man har nästan glömt bort hur det var att sitta där i skolbänken och vara kontrollerad. För det var man verkligen. Minuterna skrevs upp i lärarens kalender om man kom sent (det gällde aldrig mig..), läxorna förhördes alltid - ibland muntligt (på led..) ibland skriftligt. Lärarna hade olika metoder. Men allt kollades upp. Nya läxor varje vecka. Nya läxförhör varje vecka. Proven låg alltid som en klump över ett visst antal veckor under terminen. Usch vad man hatade det. Och proven överhuvudtaget. Det var det enda lärarna tänkte på i åttan och nian. Ingen variaton heller. Bara skriftliga prov. Om de ändå hade haft nåt muntligt, kanske nåt grupprov, nåt individuellt. Att man varierar lite. Men nej nej, även om lärarna på Höglunda var jättebra och fantastiska på många sätt var de ganska ingrodda i sitt sätt och tänka. Det fanns bara ett sorts prov och det var skriftligt. Ett provschema hängde uppe i vår korridor, även att det hette provschema. Ungefär som att det är det enda man gör? Det finns väl andra sätt att examinera på också. Det borde ha hetat examinationsschema, eller så borde det ha hetat planering eller bara "arbetsschema". Att döpa det till provschema känns ungefär som stenålder. Idag ska faktiskt undervisningen och examinationerna vara varierade, av alla de olika slag. Det funkar inte i längden att endast examinera på det där viset. Men å andra sidan var detta för 6 år sen = alldeles för länge sen. Lärarna på Höglunda har säkert ändrat metoder nu. Men det var nåt speciellt att vara deras elev. Numera är man inte elev till någon, det är tråkigt. Numera har man ingen lärare att gå till när man vill prata, ingen vuxen att snacka med om vardagliga grejor, sånt man kanske inte snackar med sina föräldrar om. Lärarna var bra att ha till sånt. Det märker man ju själv nu när man är ute i skolorna och jobbar SOM lärare, eleverna anförtror sig. Man blir som en liten förebild - det är kul! Roligast är ändå när de frågar "Varför vill du bli lärare FRIVILLGT, vill du ha såna som oss? Vet du inte hur jobbiga vi är?".


Frågan är om man ska sakna denna tid? Ska man sakna högstadietiden? Jag svarar ärligt, jag saknar den. Kanske är det därför jag ska tillbaka dit om 1,5 år, fast då slipper jag bli uppskriven i lärarnas kalendrar, jag slipper bli förhör och jag slipper sitta och svettas i en bänk när läraren står där framme och ska till att dela ut proven. För då är det jag som är lärare. Det är den enda skillnaden. Annars komer nog känslan vara densamma. Härlig lukt från suddgummin. Suddgummirester på bänkarna. En god lunch i skolans matsal. Fast kanske vid personalbordet den här gången, inte alltid vid elevborden. Kan det verkligen vara sant att jag snart är färdig SO-lärare? Jag var ju nyss SO-elev till Anja och Olov. Det känns som igår. Även om minnet börjar förtränga vissa grejer. Men det mesta finns kvar i mig. Jag minns ju till och med att jag var ett poäng från alla rätt på kalla kriget provet och jag kommer ihåg att vi lärde oss teckenspråket på SO-lektionerna. Jag minns nästan allt. Och då kan man ju säga att DEN läraren lyckades. Alla lyckas inte.


Frågan är vad man egentligen saknar med denna tid? Jag skulle aldrig vilja ha högstadiet och gymnasiet framför mig igen. Det skulle jag inte palla. Så mycket man pluggat genom tiderna så mycket kommer man aldrig mer orka plugga. Ändå kan man sakna den tiden, och önska att man var där nu. Men när man väl tänker efter vill man inte vara där nu, för nu vet man ju exakt vad man som 14 åring hade framför sig. Nu vet man vad man gick och väntade på. Nu vet man hur livet blev, det visste man inte då. Då längtade man till gymnasiet. Men det visade sig bara vara jobbigt och enormt slitsamt. På gymnasiet längtade man till lärarutbildningen. Men lärarutbildningen var också slitsam. Med skillnaden att den åtminstone var givande och intressant att gå. Nu återstår bara 1, 5 år av lärarutbildningen. Frågan är om jag kommer att sakna den här tiden - som jag befinner mig i just nu - när jag är 40 år? Det får vi se då. Antagligen kommer jag längta tillbaka till lärarutbildningen då också. Kanske kommer man sakna att vara student. Kanske ledsnar man på att vara lärare? Inte för att jag tror det. Jag ledsnar inte - inte på att lära ut SO och på att möta tonåringar i alla fall! Man håller sig själv ung på så vis. Det finns många fördelar med läraryrket. Fördelar som andra inte ser. Det här med att hålla sig ung är en stor fördel. Sommarlov är en annan. För att inte tala om hur kul det är att följa elevers utvecklig och se hur de växer och blir glada för det de presterat. Sådana tillfällen är trevliga minnen. Det är då man tänker " jag har valt rätt yrke!" Och jag har verkligen valt rätt - det har jag. SO-lärare!! :o)


Om 1,5 år får jag komma tillbaka till högstadiet, placet som jag saknar varje dag. Det var en speciell feeling där. Det spelar ingen roll vilket högstadium du går in på. Känslan är densamma. Tonårskänslan, den tiden. Den prioden i livet. Den är spännande att jobba med. Den var spännande även när man själv var mitt upp i den. Högstadiet var så lagom. Inte överdrivet jobbigt, inte omänskligt (som gymnasiet var). Högstadiet var lagom. Kanske är det därför jag saknar det. Kanske är det därför jag vill bli högstadielärare. Svar: JA! Inte vill jag vara omänsklig mot mina elever, jag vill att de ska lära sig SO och tycka att det är kul och då måste det finnas gränser. Man kan inte göra som gymnasielärarna gjorde, bara ösa saker över eleverna. Då tänker man inte på elevernas bästa. Eleven lär sig bäst när det är lagom med arbete. När det är lagom med läxor. När livet är lagom. Då lär de sig bäst. Kanske var det därför jag lärde mig så mycket på högstadiet. För att vi lärde oss lagom mycket. Framförallt var SO:n så, där lärde vi oss lagom. Kanske därför jag minns så mycket fortfarande! SO:n på Höglunda hade någon form av lagomhet i sig. Det blev aldrig för mycket, åtminstone inte för mig. Men där ljög jag. Jag satt ju dag och natt in flera veckor inför SO-proven, men det breodde bara på att jag var så nervös inför dem. Egentligen kunde jag väl allt som krävdes redan efter de två första veckorna. Sånt där är lite typiskt mig. Att alltid överdriva. Sånt trodde jag att jag skulle sluta med på universitetet. Men nej, fortfarande så överpluggar jag. Suck för mig. Att jag aldrig lär mig. Det är också typiskt mig, att aldrig lära sig.


Men nu är det i alla fall SOMMARLOV så nu behöver man inte tänka på skolan. Å andra sidan är det snart höst igen och då är det examensarbete. Kanske dags att börja kika lite på det redan nu? :o) Det ska handla om stress i provsituationer.

Presentation


Välkommen på SO-lektion hos magister lollo. Legitimerad lärare i samtliga SO-ämnen åk 3-9. Jag arbetar på Heliås Lärcentrum AB med åk 6-9.

Hälsa på i mitt klassrum och du blir utmanad! Det är utmaningar som utvecklar individen.

Jag i media

Twitter & Insta

Min C-uppsats

Bloggar

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Tidigare år

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2008 >>>

Sök i bloggen

Kategorier

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se